Kärlek - en dissekering

tisdag, maj 23

Kärlekens mystik vs Kärlekens dissekering

Man kanske kan fråga sig varför jag vill analysera Kärleken, kanske sönderanalysera den. Jag förstår, och respekterar, att vissa vill bevara mystiken i Kärleken och att de är rädda för att mystiken och nöjet försvinner när man börjat utreda hur vissa mekanismer inom fenomenet fungerar. En parallell till detta är datorspel, TV-serier och böcker. När man väl har klurat ut hur historien kommer att sluta, vem skurken/hjälten är, och hur själva produkten är uppbyggd, då slutar det även att vara intressant. Det vore som att spela yatzy och på förväg veta vilka tärningsslag man kommer att få. Det slutar vara ett överraskande nöje där man adapterar sig för stunden, utan det handlar då bara om att planera och arrangera sina tärningsslag för att generera mest poäng.

Kanske är det samma sak med Kärleken? Nåväl, har jag tagit Fan i båten så får jag se till att ro honom i land också. Jag har tidigt i mitt liv valt att alltid välja Kunskap framför Glädje när de står i motsatsförhållande. Ibland så gäller det att "Ignorance is Bliss", men jag har kört kunskapskortet varje gång. Om detta är något som du inte vill göra... då råder jag dig att sluta läsa på denna bloggen, för du kommer inte att bli lyckligare av det.

Anledningen till att vill (sönder?-)analysera Kärleken är att jag i grund och botten är en vetenskapare inom tänkande, beslutsfattande och hjärnan som informationsbehandlande system. Man lär sig tidigt genom experiment att man inte kan lita på hjärnan alltid, och att intuitionen inte är lämplig för att förklara fenomen. Ofta tror människor att man kan "känna" vad som är rätt om man känner efter hur man själv gör. Detta kanske funkar inom många andra områden, men vad gäller det mänskliga tänkandet så är det faktiskt en dålig måttstock. Hjärnan luras och fyller på med information hela tiden för att skapa en koherent verklighet. Exempel; vårt synfält är uppbyggt så att man uppfattar färger bäst i mitten av synfältet, och man uppfattar rörelse och ljusstyrka bättre i periferin. Detta har att göra med skillnader i koncentrationen av tappar och stavar, med de färgkänsliga tapparna koncentrerade i mitten av näthinnan. Det intressanta är att man i sin extrema periferi inte kan se färger alls. Prova nu själv att titta på ett färgglatt objekt med din perifera syn. Ser du färgen? Ja! Det gör du! Men detta stämmer ju inte? Vi kunde ju inte se färger i perifera synfältet sade jag ju precis innan? Nepp, det kan vi inte heller. Däremot fyller hjärnan på med information och lägger till färgerna själv. Detta kan reproduceras i labbmiljö, och då märker man att okända objekt som befinner sig i perfiferin gissar man fel färg på, medans objekt som man har sett tidigare fyller man i rätt färg på. Alltså, min poäng här är att vår hjärna och intuition är inte alltid att lita på. Därför är det viktigt att vi använder vår förmåga att logiskt resonera och konstruera test som utesluter alla andra förklaringar än den rätta.

Själv är jag övertygad om att vad vi kallar Kärlek egentligen är en väldigt grovhuggen och idealiserad form av någonting vi eftersträvar. Jag är intresserad av att komma fram till vad som kan sägas vara själva Kärlekens kärna, och om den är eftersträvansvärd eller efterfrågad. Kanske kan man nå bortom den till något ännu bättre?

torsdag, maj 18

Intet nytt under solen

Har inte skrivit på ett tag. Har inte haft någon lust eller direkt haft några givande tankegångar som är värda att förmedla. Känns som jag skrivit av mig allt jag hade i ämnet, och det är ju lite av en nackdel med en temablogg. Tar tankarna slut kring ämnet dör bloggen. Hur som helst så funderar jag som aldrig förr, men det är andra ämnen som tar mina krafter. Tack J för att du stimulerar mina tankar.

Pinned down, force-fed on truths. All sense destroyed, only instinct prevails.
- Cover your heart, cover your heart, cover your heart
mind divides, new ways find sides
Pain, self-afflicted pain, is always there to pull me back again
- Cover your heart, cover your heart, cover your heart
time goes on, still scarred inside

The Crown - Bow to None

Önskvärda kvaliteter och deras baksidor

Vi har vissa krav på en partner och som är förutsättningen för att vi ska bli förälskade. Frågan är hur bra vi har koll på vilka kvaliteter vi efterfrågar och vad de egentligen innebär. Om du förlåter mig för att resonera i kraftiga stereotyper så kan man ju sammanfatta att en partner ska vara snygg, intelligent, rolig, ärlig och lojal. Detta låter ju hur bra som helst, och det är kvaliteter som jag tror alla värdesätter. Det jag undrar är om dessa enkla ord implicerar några andra egenskaper också. Jag tänker spåna kring dem ett i taget.

Snygg
Fördelar: Någon som är snygg påverkar oss rent biologiskt, ger oss lust och passion, vilket inte är att förakta. Skönhet är även brutalt ärligt, vi ser vad vi får, vilket inte alltid är fallet med människors känslor och ärlighet. Något som också kan tänkas vara en fördel är att det innebär status med en partner som är snygg, även om detta kan låta oromantiskt och vi helst inte skulle vilja erkänna det.
Nackdelar: En person som ser bra ut är ofta medveten om det själv och är van vid uppmärksamhet. Skönhet är också viktigast i början och man vänjer sig vid någons utseende. Någon som ser bra ut tar man för givet efter ett tag, och någon som ser mindre bra ut tänker man inte som ful efter ett tag. Alla blir vi även mindre vackra med tiden och skönhet slutar vara en dragningskraft då den ersätts av andra kvaliteter.

Intelligent
Fördelar: Kan prata om det mesta och sätta ord på saker och ting. Kommer ofta att få en bra karriär. Är egentligen mer än bara vara bildad, utan det är även förmågan att planera framåt och undvika fallgropar. En person som har koll på boenderäntor och skatteregler, men även har förmågan att uppskatta alla möjliga nöjen och inte bara bio, hemmakväll och utemiddag. Kan fungera som bollplank och utmana dina tankar så du inte känner dig "fast" i livet och tänkandet.
Nackdelar: Kan göra mycket "besvär" över småsaker. Analyserar och teoretiserar ting som för den andre kan vara ganska enkla saker. Ställer även krav på dig att utmana dennes tanker och stimulera diskussionen med egna skarpa observationer.

Rolig
Fördelar: Roande och får tiden att gå snabbare. Ingen anledning att känna sig uttråkad här. Ger en positiv kick framåt och hindrar utsikten från att bli grå och tråkig.
Nackdelar: Det finns ju alltid en gräns för när rolig går över till påfrestande. Vissa är inte tillräckligt flexibla och ska ständigt skämta. De roligaste personerna jag vet är det helt omöjligt att prata allvarliga saker med för antingen skämtas det bort eller så får man väldigt ytliga observationer.

Ärlig
Fördelar: Du vet vad som gäller, vilket inte är illa. Du kan slappna av och frigöra hjärncykler till att tänka på andra saker, än att ständigt behöver grubbla över vad som är i din partners tankar. Slipper många fallgropar som har att göra med kommunikationsproblem.
Nackdelar: Faktum är att alla inte klarar ärlighet, utan vill ha en friserad sanning. Ärlighet innebär att höra din partner berätta att denne blivit upphetsad av någon annan, eller att denne inte är attraherad av dig, som exempel. En extra nackdel är att du måste vårda den här ärligheten också om den inte ska försvinna. Om någon öppnar sig för dig och berättar något svårt, ärligt och mindre smickrande, så måste du lyssna utan att vara fördömande. Om det innebär en "dom" varje gång han/hon berättar något ärligt för dig så kommer denne att sluta vara ärlig mot dig.

Lojal
Fördelar: En lojal människa är dig trogen och värdesätter det som byggs upp under lång tid. Personen har kraft att motstå lockelser och kortsiktiga nöjen som skulle spoilera eran långsiktiga relation. Detta innebär någon som stöttar dig när du behöver det som mest och känner dig nere, oattraktiv och utan framtid. Nackdelar: En person som är lojal förväntar sig samma sak från dig, och till en högre grad än någon annan. Felsteg från din sida tas oerhört hårt och stora felsteg kommer aldrig att glömmas. Lojalitet tror jag går hand i hand med långsinthet.

Jag är medveten om att det här är en kraftig förenkling av verkligheten. Min poäng är att varje egenskap inte är enbart positiv i sig, utan det har alltid två sidor. Man är ute på hal is om man begär att ens partner ska vara dels jämställd, men sedan även "ta en med storm" och skämma bort en. Är man bara ute efter bekräftelse, så är en ärlig partner inte det man behöver. Likaså vill ju ingen se sig som ointelligent eller obildad, men är inte helt på det klara med vad det innebär att vara med någon som tänker mycket och grubblar över allt möjligt. Så kontentan är att skippa de tomma kravorden och ta en funderare över vad du egentligen vill ha.

Medvetenhet om sina känslor

Blev ombedd för ett tag sedan att skriva något om varför människor inleder något de egentligen inte har känslor för. Det är något som är otroligt frustrerande och slutar alltid med att minst en blir väldigt sårad. Tänkte hiva ut lite tankar om detta nu, och som vanligt kan jag varna om att det här är helt mina egna åsikter och inte "fakta" på något vis.

När två personer fattar tycke för varandra så är det inte enbart objektiv fakta som spelar roll. Det är lika mycket förväntningar och projektioner av personerna inblandade. Någon som till ytan passar in på en viss stereotyp ("fitnesstypen", "hårdrockaren", "ekonomen", et c) kommer nog av de flesta att bedömas ha vissa inre kvaliteter även om han/hon inte har visat dem. Människans hjärna arbetar med stereotyper, förenklingar. De gör verkligheten enkel, beräkningsbar och stämmar ganska ofta. Efter ett tag så upptäcker de två personerna att den inre föreställningen inte stämmer med verkligheten. Att den där hårda personen var väldigt mjuk på insidan, eller den där mjuka typen var hård och otäck på insidan. Det är ganska förståligt att detta skapar förändringar i känslorna och att någon eller båda tappar motivationen.

Frågan är då, inom vilka tidsperioder handlar det om? Det förefaller ganska tramsigt att komma och påstå efter 5 år att man har tappat känslorna då man lärt känna den andra tillräckligt. Likaså är det ingen som förväntar sig att någon ska ha bestämt sig inom en vecka om en person är något att ha eller inte. Här handlar det ju delvis om att kommunicera och komma överens hur man ska gå fram. Vissa tycker om att suga på karamellen och lära känna varandra sakta. Om det gradvis visar sig att det inte funkade, tja, ingen fara, det var kul så länge det varade. Andra är mer framåt och går direkt på de viktiga sakerna och letar efter en matchning. Funkar det inte där, då vill de inte slösa en sekund mer. Det går säkert att kombinera de här två strategierna också. Själv känner jag att jag gärna vill dra det till de viktiga frågorna direkt för att sedan därifrån ta det lugnt. Det är ju de djupa tankarna som definierar oss som personligheter, inte vad man jobbar som eller hur många universitetspoäng man har. Eller så ser jag på det i alla fall.

Jag tror alltså inte att människor som inleder saker för tidigt och ger känslomässiga betygelser tidigt, att de gör det för att såra. Jag tror att de lurar sig själv också, att de var desperata på omtanke och uppmärksamhet, och att de vägrade inse att det inte skulle hålla i längden. Det är ju trots att lättare att hålla kvar än att bryta upp, åtminstone kortsiktigt sätt. Även om de inte sårar medvetet, så kommer de inte undan det faktum att de sårar. Omedvetenhet om sina känslor är ingen ursäkt enligt mig. Man har ansvar för sina egna känslor, det är ju knappast så att någon annan kan förväntas ta ansvar och bestämma över dina känslor. De sitter i ditt huvud, trots allt.

Tyvärr tror jag att mycket i vår "dejtingkultur" uppmuntrar till sådana här missförstånd. Det är bara att surfa runt på Passagens dejtingsidor. Mycket ytliga fakta: favoritmusik, senast sedda film, lite allmänna uppmaningar och krav. Inget direkt köttigt, inga åsikter, inga portaler in till personens huvud och tankar. Det är precis som att de flesta inte letar efter något seriöst, den där stora Kärleken, utan mest någon fest- och sexkompis. Ve den som vill prata känslor eller existensiella frågor, då stämplas det som dryghet. Trots torfigheten och fåordigheten på presentationerna, så säger de ändå en del. Av alla möjliga ämnen man kan ta upp och berätta om, så väljer de absolut flesta att kort fylla i Passagens färdiggjorda frågor och inget mer. Säger en del, tyvärr.

Jag tycker detta inlägg ska ses som ett "call to arms" för djupa diskussion. Våga diskutera något annat än sport, tv, och vad som nu är "inne". Känns alltid vanskligt att skriva något här, när man själv inte vet hur saker och ting tolkas. Känner inte mig själv som en ultraflummig person som ska hårdra allting. Tycker själv om att snacka ytliga saker som musik och träning. Det är kul, men det är inget som gör att man lär känna någon bättre som person, direkt.

Tyckte det kändes så grymt skönt att avsluta med en snutt ur en låttext sist så jag gör det igen:

She'd sworn Me vows in fragrant blood
"Never to part,
Lest jealous Heaven stole our hearts"

Then this I screamed:
"Come back to Me
I was born in love with thee
So why should fate stand inbetween?"


Cradle of Filth - "Her Ghost in the Fog"

Kärleken och Meningen med Livet

Jag inleder med ett citat från en poet jag inte kände till förrän jag just stötte på just det här citatet:

"Unless you love someone, nothing else makes any sense."
- e. e. cummings (inga initiala versaler i namnet)

För många, kanske alla, av oss är Kärlek en självklar del av Meningen med Livet. Få av oss skulle tänka tanken att gå igenom livet utan att ha den där speciella/specielle bredvid oss genom vått och torrt. Det finns dock en baksida på antagandet, vilket jag ska resonera kring i detta inlägg. Om Kärleken är självklar för att ge vårt liv mening, då implicerar det att utan Kärlek så är livet meningslöst. Om livet är utan Kärlek och Mening så är det ju inte värt att leva, och då borde det rimliga vara att förkorta lidandet - att ta sitt eget liv. Problemet är att man inte vet när man stöter på sin Kärlek, och det vore ju bra ironiskt om man skulle träffat sitt livs Kärlek dagen efter man gav upp. Kruxet ligger i att veta när man kommer att veta att man inte kommer att träffa sitt livs kärlek. Låt säga att man lever tills man blir 70 år, om man då träffar sitt livs Kärlek när man är 69, är det då värt att lida igenom 69 år för att njuta det ynka året? Det är klart en bedömningsfråga för varje person, men det hade varit intressant att se vilken ålder de flesta skulle bedöma som kritisk. De allra flesta hoppas nog in i det sista. Hopp, det är det som låter oss finna lycka, eller lurar oss till långt lidande som ett perverst skämt. Hela det här resonemanget bygger dock på att Kärlek är essentiellt för lycka, och det är upp till var och en att avgöra för sig själv.

Idag blev inlägget kort och det tog en ganska mörk vändning, så det är väl bara att hålla god min och avsluta med en bit från en låttext med samma stämning:

Once crucified
I would have died
A thousand more times
Just to feel her breath
On my neck as a fervent lover
To drown her sighs
In floods of tears so well refined
And blind from spying her
In the arms of others

- Cradle of Filth - "Gabrielle"

Kärleken och den Fria Viljan

En diskussion som tar sin början i frågan om existensen av den Fria Viljan kommer med all säkerhet inte att vara objektiv. Det är lätt att fastna i en av de redan färdigplöjda fårorna i diskussionen. Antingen är man en helt fri individ med förmåga att själv välja och som inte kan determineras att göra någonting mot sin vilja. Eller, så är man en fullständigt determinerad varelse som gör exakt vad biologin och miljön dikterar att denne ska göra, och alla tankar om fri vilja enbart är något som man är determinerad att tänka av andra, tidigare, determinenter. Jag skulle vilja bryta denna polemik genom att föreslå en alternativ lösning, som presenteras genom detta tankeexperiment: Låt säga att pga vissa erfarenheter är jag determinerad att reagera i en viss situation. Om jag sedan reagerar som förväntat, så uppvisar det inget tecken på att jag skulle ha någon fri vilja. Men låt oss säga att jag har kunskap om att jag är determinerad av mina erfarenheter, och TROTS DET reagerar på samma sätt? Jag är ju determinerad, men samtidigt är jag medveten om detta, borde inte detta bryta eller motdeterminera beteendet något? Föreställ dig ett hypotetiskt tillstånd där vi har fullständig insikt om alla våra erfarenheter och hur dessa påverkar oss att göra vissa val i livet. Är vi determinerade då, trots vår 100%-iga kunskap om orsaker och verkan? Mitt personliga svar är nej på den frågan. Detta leder till min ståndpunkt i frågan: Vi är determinerade då det gäller saker vi inte har kunskap om, men ju mer kunskap man besitter, desto större utrymme får vår egna fria vilja.

Anledningen till att detta är intressant är att Kärlek ofta åberopas som något som komplett determinerar oss:
"Jag vet, men det hade redan gått för långt för att jag skulle kunna stå emot";
"Men jag kan inte hjälpa det, jag är ju kär";
"Jag skulle också aldrig gjort det, men hon var ju så speciell".

Några kommentarer som låter bekanta? Kärlekens omnipotens som ursäkt för något.

Jag längtar till den dagen jag hör någon säga något som går åt andra hållet:
"Du är verkligen grymt sexig och jag är så tänd nu att jag måste hem till min flickvän och få utlopp för mina känslor".

Även om det vore kul att höra, så tror jag inte heller det är sant. Jag tror på den Fria Viljan vad gäller Kärlek. Man kan fatta tycke för någon och bli förtjust, men detta är långt ifrån min definition på Kärlek (se tidigare inlägg i bloggen). Kärlek må vara komplicerat, men att räkna ut vad som kommer att såra eller glädja ens partner är inte direkt hjärnkirurgi, så på den avdelningen kan man inte hävda determinering på grund av okunskap. Oviljan att ta ansvar och istället åberopa determinens är en låg ursäkt, ur mina ögon. Om Kärleken var så total och externt determinerad så skulle detta göra Kärleken värdemässigt ogiltig. Vad för värde har någonting som vi inte själva har skapat, och som bara driver omkring: "Jag älskar dig, men bara för jag är tvingad till det"?

Jag tror detta, med risk för att sticka ut hakan här, är något som är typiskt ju yngre man är. När man är ung (vilket jag dock fortfarande ser mig som) mäter man Kärlek i intensitet, hur höga känslomässiga toppar man får i känslolandskapet. Ju äldre man (jag) blir det desto viktigare blir det med Kärlek i volym, dvs inte bara hur höga topparna är, utan också hur stor hänsyn man tar till varandras känslor och Kärlek i en bredd av frågor, samt även längden på Kärleken (tidsmässigt då).
Kanske inte den snyggaste och diskretaste analogin till volym med höjd, bredd och längd, men jag anser att den för fram poängen jag vill göra.

En person jag kände illustrerar verkligen poängen med känslomässig intensitet. Han var killen som gjorde allt till 100%, vilket ledde till att hans flickvän under flera tillfället blev åsidosatt med 100%, men han kom alltid tillbaka och bad om förlåt i 100%. Sett till det totala är jag inte säkert på att det var ett bra eller dåligt sätt, men det föreföll slitsamt och jag ansåg (och anser) att det sättet inte var något för mig. Hur gick det för honom? Jo, de är fortfarande tillsammans efter en massa år... men han gör inte allting till extremer som tidigare var brukligt. Jag måste medge att jag är frestad att förklara att de fortfarande är tillsammans för att han anpassat sig och gått på Kärleksvolymen istället, men det vore oärligt från min sida. Ett förhållande som bygger på ren intensitet kan nog också fungera och jag pekar inte finger. Det viktigaste anser jag istället vara att man är medveten om vad man är för en slags person och om man vill ha intensitet eller volym, samt hur ens partner resonerar i samma fråga.

Ett viktigt påpekande dock. Volym utesluter inte extremt höga intensitethöjder, så i min värld är det fullt möjligt att få det bästa ur två världar. Tanken om trygghet versus eufori är enbart en illusion enligt mitt sätt att se saken, så vill man ha båda så är det "bara" till att skapa det. Väntar du på att någon omnipotent Kärlek ska svepa över dig, kommer du att vandra till största del singel och enbart tillfälligt underhållen. Genom att läsa detta har du även, förhoppningsvis, fått prova ett annat perspektiv och således ökat din fria vilja.

Om att bli sårad

Ibland inser vi inte hur mycket vi älskar någon förrän det är slut. Det är farligt att ta någon för given, men det är också väldigt lätt att bli beroende av någon. Vi har alla ett behov att få utlopp för vår Kärlek. Om vi inte får utlopp för känslorna så ruttnar de inombords och kvar blir endast en bitter individ. Det är därför vi måste ständigt försöka finna Kärleken, även om det innebär att sticka ut hakan och gång på gång bli slagen till marken. Jag vet ingen som lyckats koppla bort sitt behov av Kärlek, även om jag kan tänka mig personer som skulle påstå det. Tyvärr, så utan Kärlek spelar ingenting annat någon roll.

Jag vet ej vad "normala" reaktioner innefattar, men såhär reagerar jag på en förlorad Kärlek, i ordningsföljd:
* Känslomässigt bedövad - man känner ingenting, även om man borde det.
* Överintellektualisering - man ignorerar sina känslor och försöker kapa sina förluster och gå raskt vidare. Ser misslyckandet som en "intressant erfarenhet" och vägrar känna något.
* Dränkt i känslor - allting kommer rusande; hat, gråt, kärlek, besvikelse, ilska, och man kan inte sortera bland känslorna.
* Malande - kan inte sluta tänka på det, sover dåligt, tänker konstant på "om man skulle gjort något annorlunda, så hade vi fortfarande varit tillsammans".

Även om man har svårt att tro det, så löser faktiskt tiden allting. Man går vidare. Man är inte en dålig människa för att man känner hatkänslor, gråter eller mår dåligt. Det är en del av sorgearbetet och måste få ta tid. När man väl kommit till stadiet då man är förbi de värsta känslofluktuationerna, det är då man kan börja tänka framåt och rationellt. Det är då man kan tänka på att förbättra sin egen situation. Ens förlorade Kärlek kommer inte tillbaka, så det är dags att gå ut där och hitta en ny Kärlek. Världen är inte rättvis, ej heller skyldig mig någonting, man får skapa och hitta det man själv vill ha. Ingen tjänar på att grubbla, och den gamla Kärleken kommer inte tillbaka för du tycker synd om dig själv. Något att tänka på är att det är i dessa motgångar du visar din sanna karaktär. Du har blivit sårad, men du måste bära huvudet högt, åtminstone så att din tårar inte sjunker till samma låga nivå den som svek dig. Små människor hämnas, men de stora människorna förlåter och låter svikaren gå sin väg. Att slösa energi på hämnd skulle bara bereda svikaren extra uppmärksamhet. Ta motgången med ett leende, men släpp aldrig person inpå dig igen. Fokusera din Kärlek på dina vänner istället.

Icke-biologisk Kärlek?

Det här fortsätter på förra inlägget som tog upp Kärlek ur ett biologiskt perspektiv. Där är ju kontentan att vad som får oss att känna Kärlek beror på evolutionära mekanismer och hur väl vår partner uppfyller dessa krav.

Men, detta stämmer i alla fall inte överens med min bild av Kärlek. Låt oss säga att någon är rik och snygg och detta enligt de evolutionära mekanismerna gör att en person får känslor för honom/henne pga detta. Tänk vidare om personen råkar ut för någon olycka som gör att han/hon inte längre är snygg och dessutom inte rik. Vad händer med kärleken då? Om det tar slut, så är det inte Kärlek enligt mitt sätt att resonera. Om känslorna skulle finnas kvar efter detta så borde det vara ett bevis på Kärlek som något som inte är beroende av andra variabler på sättet som resonerades i inlägget nedanför. Men om det nu funkar trots att personen inte är snygg eller rik, skulle det då inte ha kunnat funka även om personen inte var rik och snygg från första början?

Idén som jag försöker trycka på är att, visst, det är absolut inget negativt att vara rik och snygg, men att det är något extra och inget som har med Kärlek att göra. Det förefaller ganska lätt att prata om sin Kärlek som äkta när den är riktad till någon rik och/eller snygg. Kärlek för mig är istället att man, TROTS att personen inte är rik och/eller snygg, svär trohet och överöser med omtänksamhet. Jag tror det är helt stört omöjligt att vara tillsammans med någon ett längre tag och INTE stöta på andra som är snyggare, rikare, har mer status, och är singlar. Alla möjligheter för ett "uppbyte" finns där, men det är det som är skiljelinjen för Kärlek och kärlek. I det ena fallet är man bara på en jakt efter något och i den andra fallet så har man gjort ett val som man sedan står fast vid. Antingen väljer man att stå kvar och kämpa för sin Kärlek och inse att det bara är en illusion att gräset är grönare på andra sidan, eller så kan man glömma att någonsin uppnå, enligt mig, sann Kärlek. Jag är skeptisk till att det inte går att underhålla och hålla Kärlek vid liv. Människor är inte skrivna i sten, utan plastiska och kan förändras. Ett förhållande kan överleva om man är öppen, kan kommunicera och är villig att göra små förändringar som inte är till gagn för en själv, men som främjar HELA förhållandet. Det är inte bara att säga att "han/hon har förändrats", utan man ska ta upp det för diskussion och välja att skapa/hejda en förändring.

Något argumentativt och subjektivt i slutet där, men jag hoppas att själva huvudidén går att utläsa.

Kärleken enligt Biologin

Om vi kastar bort alla romantiska idéer för ett ögonblick, och istället ser vad som händer i roppen vid Kärlek och hur detta uppstår. Det frigörs endorfiner, man får fjärilar i magen och det
pritter i benen. Glädjetårar är inte helt sällsynt för mig heller. Detta känner de flesta till och man vet att det här händer. Den intressanta frågan är VARFÖR detta händer och VAD som startar det? Varför är lite knepigt för vad ska man egentligen med fjärilar i magen till? Allting kan säkert härledas till frigörelsen av olika hormon, men varför frigörs dessa? Kanske är det för att rivstarta lusten till reproduktion? Kanske är det för att sätta kroppen i kampberedskap för att slåss för något man vill ha? Nyttan idag kanske inte riktigt är densamma som det var för grottmänniskorna, för idag är ju rationalitet och känslokontroll en dygd. Kan vi egenligen bli kära om vi inte får den här hormonella förändringen? Vad INNEBÄR det att vara kär? Hur vet jag om jag är kär om jag inte får just de ovan nämnda symptomen? I detta fallet kan jag bara tala för mig själv. Många hävdar att Kärlek är något djurisk, som tilltalar det primala och det ska vara stor emfas på passion. Jag tror inte på detta, just för att jag anser att Kärlek sammanblandas med passion. Jag tror inte heller att jag behöver få den hormonella responsen för att vara kär. Jag är kär när jag hela tiden blir överraskad av en människa, hur god hon är eller hur smart och vettig hon är. Det kan vara att hon inspirerar mig genom att brinna för något, även om resultaten varit magra i det korta perspektivet. Någon som får mig att vilja rusa till undsättning och kämpa vid hennes sida för att visa "de andra jävlarna" att det är möjligt. Alltså, det hormonella är inte av betydelse för Kärlek.

Men om nu Kärleken inte är grundat i några grottmänniskohormoner, hur förklaras då beteendet att kvinnor flockas kring skönhet, pengar, och status, medans män flockas kring skönhet och... tja, skönhet? Bra fråga, men jag tror att båda könen är lika goda kålsupare och allt bottnar i samma variabel. Hur sedan den variabeln tar sig uttryck beror på rådande könsroller och normer samt egna val. Man kan börja med att sammanfatta det som status. Många män ser det som status att ha en vacker kvinna, även om de säkert skulle fungera lika bra ihop med en som såg betydligt mindre vacker ut. Samma sak för kvinnor, de hade funkat lika bra med någon som haft mindre pengar, mindre status och var mindre snygg. Hade det varit status att vara ful, så hade människor flockats kring de fula (fast de hade kallats snygga). Alltså är skönhet och pengar inte någon SJÄLVSTÄNDIG variabel, utan bara ett utryck för statusjakten. Men detta går väl att härleda ännu längre? Varför jagar vi status? Gissningsvis är det ett slags säkerhetsbeteende. Genom att känna att vi har hög status är våran plats i gruppen säkerställd och vi riskerar inte att bli utelämnad samt förhindrad att fortplanta oss. Detta är min egna populärvetenskapliga förklaring, som dock ska läsas med en stor skopa salt då jag inte har läst någon som helst evolutionär psykologi med fokus på kärlek. Spontant, låter det ovan beskrivet som Kärlek? Nej, inte för mig heller. Det måste helt enkelt vara något mer, vilket jag ska jaga reda på i ett senare inlägg. Brasklapp: Jag generaliserar grovt ovan om män och kvinnor. Detta betyder inte att det stämmer för just DIG, utan är generaliseringar. Sedan är inte bilden ovan något jag tror är rätt, vilket kommer att framkomma i senare inlägg

Avstamp

Min utgångspunkt för Kärleken är kanske inte den bästa. Har haft skrämmande otur på den fronten och känner därför själv att jag ligger i riskzonen att bli en bitter och cynisk gammal gubbe. Fler än jag har noterat den tragiska köttmarknaden på uteställena, där de som gapar mest och syns mest är de som får kontakt, medans vi andra som inte är mycket för att hävda oss själva på samma sett hänger där och glor. Ibland känns det lite som att man går ut med kompisar, inte primärt för att festa tillsammans med dem, utan för att ha någon slags maskering och bisyssla när man står och drömmer om att ta kontakt med någon. Åter till köttmarknaden, så skäms jag för det manliga könet när jag ser hur utbota förutsägbara vi (eller de, jag känner dålig samhörighet med dem) är. En tjej som har klätt sig i något avslöjande plagg får bokstavligen fäkta bort berusade hannar som inte har någon som helst självkritisk förmåga och kan sålla bland sina kontaktstrategier.

Nåväl, även en person som jag som inte raggar aggressivt har fått ihop det några gånger. Intressant nog så har man inte blivit klokare på Kärleken för det. Eftersom jag inte vetat vad Kärleken innebär, så har jag undvikit ordet utan tänkt att mina handlingar istället får visa vad jag tycker och menar. Kärleken har för mig blivit ett ord man har fått slängt i ansiktet när det tagit slut. Istället för att få en rak anledning/-ar till att någon gör slut, så hänvisas det till den här abstrakta Kärleken. Så man var älskad först, men helst plötsligt försvann det? Hur kommer det sig att människor isåfall tar sin tilltro till ett sådant abstrakt och lättflyktigt koncept?

Nåväl, det här är min sorgliga utgångspunkt. Den kan iallafall vara upplysande för de som har andra åsikter än jag, att vi troligtvis har andra erfarenheter. Slutsats än så länge: Kärleken är en illusion.