Kärlek - en dissekering

torsdag, maj 18

Avstamp

Min utgångspunkt för Kärleken är kanske inte den bästa. Har haft skrämmande otur på den fronten och känner därför själv att jag ligger i riskzonen att bli en bitter och cynisk gammal gubbe. Fler än jag har noterat den tragiska köttmarknaden på uteställena, där de som gapar mest och syns mest är de som får kontakt, medans vi andra som inte är mycket för att hävda oss själva på samma sett hänger där och glor. Ibland känns det lite som att man går ut med kompisar, inte primärt för att festa tillsammans med dem, utan för att ha någon slags maskering och bisyssla när man står och drömmer om att ta kontakt med någon. Åter till köttmarknaden, så skäms jag för det manliga könet när jag ser hur utbota förutsägbara vi (eller de, jag känner dålig samhörighet med dem) är. En tjej som har klätt sig i något avslöjande plagg får bokstavligen fäkta bort berusade hannar som inte har någon som helst självkritisk förmåga och kan sålla bland sina kontaktstrategier.

Nåväl, även en person som jag som inte raggar aggressivt har fått ihop det några gånger. Intressant nog så har man inte blivit klokare på Kärleken för det. Eftersom jag inte vetat vad Kärleken innebär, så har jag undvikit ordet utan tänkt att mina handlingar istället får visa vad jag tycker och menar. Kärleken har för mig blivit ett ord man har fått slängt i ansiktet när det tagit slut. Istället för att få en rak anledning/-ar till att någon gör slut, så hänvisas det till den här abstrakta Kärleken. Så man var älskad först, men helst plötsligt försvann det? Hur kommer det sig att människor isåfall tar sin tilltro till ett sådant abstrakt och lättflyktigt koncept?

Nåväl, det här är min sorgliga utgångspunkt. Den kan iallafall vara upplysande för de som har andra åsikter än jag, att vi troligtvis har andra erfarenheter. Slutsats än så länge: Kärleken är en illusion.