Kärlek - en dissekering

torsdag, maj 18

Kärleken och den Fria Viljan

En diskussion som tar sin början i frågan om existensen av den Fria Viljan kommer med all säkerhet inte att vara objektiv. Det är lätt att fastna i en av de redan färdigplöjda fårorna i diskussionen. Antingen är man en helt fri individ med förmåga att själv välja och som inte kan determineras att göra någonting mot sin vilja. Eller, så är man en fullständigt determinerad varelse som gör exakt vad biologin och miljön dikterar att denne ska göra, och alla tankar om fri vilja enbart är något som man är determinerad att tänka av andra, tidigare, determinenter. Jag skulle vilja bryta denna polemik genom att föreslå en alternativ lösning, som presenteras genom detta tankeexperiment: Låt säga att pga vissa erfarenheter är jag determinerad att reagera i en viss situation. Om jag sedan reagerar som förväntat, så uppvisar det inget tecken på att jag skulle ha någon fri vilja. Men låt oss säga att jag har kunskap om att jag är determinerad av mina erfarenheter, och TROTS DET reagerar på samma sätt? Jag är ju determinerad, men samtidigt är jag medveten om detta, borde inte detta bryta eller motdeterminera beteendet något? Föreställ dig ett hypotetiskt tillstånd där vi har fullständig insikt om alla våra erfarenheter och hur dessa påverkar oss att göra vissa val i livet. Är vi determinerade då, trots vår 100%-iga kunskap om orsaker och verkan? Mitt personliga svar är nej på den frågan. Detta leder till min ståndpunkt i frågan: Vi är determinerade då det gäller saker vi inte har kunskap om, men ju mer kunskap man besitter, desto större utrymme får vår egna fria vilja.

Anledningen till att detta är intressant är att Kärlek ofta åberopas som något som komplett determinerar oss:
"Jag vet, men det hade redan gått för långt för att jag skulle kunna stå emot";
"Men jag kan inte hjälpa det, jag är ju kär";
"Jag skulle också aldrig gjort det, men hon var ju så speciell".

Några kommentarer som låter bekanta? Kärlekens omnipotens som ursäkt för något.

Jag längtar till den dagen jag hör någon säga något som går åt andra hållet:
"Du är verkligen grymt sexig och jag är så tänd nu att jag måste hem till min flickvän och få utlopp för mina känslor".

Även om det vore kul att höra, så tror jag inte heller det är sant. Jag tror på den Fria Viljan vad gäller Kärlek. Man kan fatta tycke för någon och bli förtjust, men detta är långt ifrån min definition på Kärlek (se tidigare inlägg i bloggen). Kärlek må vara komplicerat, men att räkna ut vad som kommer att såra eller glädja ens partner är inte direkt hjärnkirurgi, så på den avdelningen kan man inte hävda determinering på grund av okunskap. Oviljan att ta ansvar och istället åberopa determinens är en låg ursäkt, ur mina ögon. Om Kärleken var så total och externt determinerad så skulle detta göra Kärleken värdemässigt ogiltig. Vad för värde har någonting som vi inte själva har skapat, och som bara driver omkring: "Jag älskar dig, men bara för jag är tvingad till det"?

Jag tror detta, med risk för att sticka ut hakan här, är något som är typiskt ju yngre man är. När man är ung (vilket jag dock fortfarande ser mig som) mäter man Kärlek i intensitet, hur höga känslomässiga toppar man får i känslolandskapet. Ju äldre man (jag) blir det desto viktigare blir det med Kärlek i volym, dvs inte bara hur höga topparna är, utan också hur stor hänsyn man tar till varandras känslor och Kärlek i en bredd av frågor, samt även längden på Kärleken (tidsmässigt då).
Kanske inte den snyggaste och diskretaste analogin till volym med höjd, bredd och längd, men jag anser att den för fram poängen jag vill göra.

En person jag kände illustrerar verkligen poängen med känslomässig intensitet. Han var killen som gjorde allt till 100%, vilket ledde till att hans flickvän under flera tillfället blev åsidosatt med 100%, men han kom alltid tillbaka och bad om förlåt i 100%. Sett till det totala är jag inte säkert på att det var ett bra eller dåligt sätt, men det föreföll slitsamt och jag ansåg (och anser) att det sättet inte var något för mig. Hur gick det för honom? Jo, de är fortfarande tillsammans efter en massa år... men han gör inte allting till extremer som tidigare var brukligt. Jag måste medge att jag är frestad att förklara att de fortfarande är tillsammans för att han anpassat sig och gått på Kärleksvolymen istället, men det vore oärligt från min sida. Ett förhållande som bygger på ren intensitet kan nog också fungera och jag pekar inte finger. Det viktigaste anser jag istället vara att man är medveten om vad man är för en slags person och om man vill ha intensitet eller volym, samt hur ens partner resonerar i samma fråga.

Ett viktigt påpekande dock. Volym utesluter inte extremt höga intensitethöjder, så i min värld är det fullt möjligt att få det bästa ur två världar. Tanken om trygghet versus eufori är enbart en illusion enligt mitt sätt att se saken, så vill man ha båda så är det "bara" till att skapa det. Väntar du på att någon omnipotent Kärlek ska svepa över dig, kommer du att vandra till största del singel och enbart tillfälligt underhållen. Genom att läsa detta har du även, förhoppningsvis, fått prova ett annat perspektiv och således ökat din fria vilja.