Kärlek - en dissekering

torsdag, maj 18

Medvetenhet om sina känslor

Blev ombedd för ett tag sedan att skriva något om varför människor inleder något de egentligen inte har känslor för. Det är något som är otroligt frustrerande och slutar alltid med att minst en blir väldigt sårad. Tänkte hiva ut lite tankar om detta nu, och som vanligt kan jag varna om att det här är helt mina egna åsikter och inte "fakta" på något vis.

När två personer fattar tycke för varandra så är det inte enbart objektiv fakta som spelar roll. Det är lika mycket förväntningar och projektioner av personerna inblandade. Någon som till ytan passar in på en viss stereotyp ("fitnesstypen", "hårdrockaren", "ekonomen", et c) kommer nog av de flesta att bedömas ha vissa inre kvaliteter även om han/hon inte har visat dem. Människans hjärna arbetar med stereotyper, förenklingar. De gör verkligheten enkel, beräkningsbar och stämmar ganska ofta. Efter ett tag så upptäcker de två personerna att den inre föreställningen inte stämmer med verkligheten. Att den där hårda personen var väldigt mjuk på insidan, eller den där mjuka typen var hård och otäck på insidan. Det är ganska förståligt att detta skapar förändringar i känslorna och att någon eller båda tappar motivationen.

Frågan är då, inom vilka tidsperioder handlar det om? Det förefaller ganska tramsigt att komma och påstå efter 5 år att man har tappat känslorna då man lärt känna den andra tillräckligt. Likaså är det ingen som förväntar sig att någon ska ha bestämt sig inom en vecka om en person är något att ha eller inte. Här handlar det ju delvis om att kommunicera och komma överens hur man ska gå fram. Vissa tycker om att suga på karamellen och lära känna varandra sakta. Om det gradvis visar sig att det inte funkade, tja, ingen fara, det var kul så länge det varade. Andra är mer framåt och går direkt på de viktiga sakerna och letar efter en matchning. Funkar det inte där, då vill de inte slösa en sekund mer. Det går säkert att kombinera de här två strategierna också. Själv känner jag att jag gärna vill dra det till de viktiga frågorna direkt för att sedan därifrån ta det lugnt. Det är ju de djupa tankarna som definierar oss som personligheter, inte vad man jobbar som eller hur många universitetspoäng man har. Eller så ser jag på det i alla fall.

Jag tror alltså inte att människor som inleder saker för tidigt och ger känslomässiga betygelser tidigt, att de gör det för att såra. Jag tror att de lurar sig själv också, att de var desperata på omtanke och uppmärksamhet, och att de vägrade inse att det inte skulle hålla i längden. Det är ju trots att lättare att hålla kvar än att bryta upp, åtminstone kortsiktigt sätt. Även om de inte sårar medvetet, så kommer de inte undan det faktum att de sårar. Omedvetenhet om sina känslor är ingen ursäkt enligt mig. Man har ansvar för sina egna känslor, det är ju knappast så att någon annan kan förväntas ta ansvar och bestämma över dina känslor. De sitter i ditt huvud, trots allt.

Tyvärr tror jag att mycket i vår "dejtingkultur" uppmuntrar till sådana här missförstånd. Det är bara att surfa runt på Passagens dejtingsidor. Mycket ytliga fakta: favoritmusik, senast sedda film, lite allmänna uppmaningar och krav. Inget direkt köttigt, inga åsikter, inga portaler in till personens huvud och tankar. Det är precis som att de flesta inte letar efter något seriöst, den där stora Kärleken, utan mest någon fest- och sexkompis. Ve den som vill prata känslor eller existensiella frågor, då stämplas det som dryghet. Trots torfigheten och fåordigheten på presentationerna, så säger de ändå en del. Av alla möjliga ämnen man kan ta upp och berätta om, så väljer de absolut flesta att kort fylla i Passagens färdiggjorda frågor och inget mer. Säger en del, tyvärr.

Jag tycker detta inlägg ska ses som ett "call to arms" för djupa diskussion. Våga diskutera något annat än sport, tv, och vad som nu är "inne". Känns alltid vanskligt att skriva något här, när man själv inte vet hur saker och ting tolkas. Känner inte mig själv som en ultraflummig person som ska hårdra allting. Tycker själv om att snacka ytliga saker som musik och träning. Det är kul, men det är inget som gör att man lär känna någon bättre som person, direkt.

Tyckte det kändes så grymt skönt att avsluta med en snutt ur en låttext sist så jag gör det igen:

She'd sworn Me vows in fragrant blood
"Never to part,
Lest jealous Heaven stole our hearts"

Then this I screamed:
"Come back to Me
I was born in love with thee
So why should fate stand inbetween?"


Cradle of Filth - "Her Ghost in the Fog"